- Och Martina!!! Det var så länge sen sist. Hur länge var du borta, en månad? sa mamma när hon såg oss gå in i vardagsrummet.
- Jag vet inte, tror ungefär 30 dagar eller nåt sånt..
- Aha, okej. Men vad gjorde dom med dig egentligen!? Du haltar ju.
- Vet inte.. Orkar inte förklara nu, den är 5 på morgonen men jag haltar för dom sparkade mig på benet hela tiden för att jag skulle vara tyst.
- Du måste vara hungrig!!
-Ja, lite.. Men just nu vill jag faktiskt bara sova.

Både jag och mamma hjälpte Martina att ta sig upp för trappan. Sen sov vi ända till 11 på dagen. Vi väktes av att Emilia ringde.
Just det! Hon kommer säkert vara jättearg på mig när jag svarar.

- Ehm...... Hej Emilia! Hur är det? svarade jag direkt när jag svarade som att ingenting hade hänt men det var ett tag sen jag var med henne och bara stack.
- Hur är det? Bra, men varför har du inte svarat när jag ringde dig!? Jag har ringt dig hundra gånger!
- Va, har du? Sorry men jag har varit lite upptagen liksom.. På sista tiden har det hänt jävligt mycket och jag är inte på humör för att bråka just nu!
- Hänt saker? Som vad?
- Det var värsta fajten och...... Oj, jag tror ínte jag fick säga något men jag ska klä på mig och sen kommer jag till dig. Då kan jag berätta mer och så..
- Visst, skynda! Jag vill höra!

Jag la på och sa att vi skulle åka till Emilia till Martina. Vi klädde på oss och satte upp hårat och så. Sen sa jag till mamma att vi skulle ut en stund och att vi skulle äta lite senare. Sen drog vi bussen till Emilia.

- Är din fot okej? sa jag till Martina när vi hade gått av.
- Visst.. Men vad är det du ska berätta egentligen, något jag inte vet?
- Först det här med dig, att vi hitta dig och det med foten och.... Jag har blivit bra i min fot igen! Jihi. Men i alla fall så är det en till grej också.. Som du inte heller vet.
- Okej, kom så går vi!

Så gick vi till hennes hus och plingade på. Hon öppnade och såg skitförvånad ut.

- M-m-martina!?
- Jag vet..

Vi gick in och tog av oss kläderna i hallen. Vi satte oss i soffan som stog i vardagsrummet.

- Jag kunde inte vara med dig för att jag "räddade" Martina, hon han ju varit försvunnen. Jag och polisen körde till ett ställe och hämtade henne och så satte polisen honom i fängelset. Han sparkade henne på benet hela tiden så vi var tvugna att gå till doktorn, som typ är är det bara en stukning.
- Oj!! Göra det ont? Hon vände sig mot Mattina.
- Ehh, ganska men nu är det bättre, svarade hon.
- Och en till grej. När jag bara stack.. Jag är ju tillsammans med Adam nu och jag blev gravid.

Jag tystnade och alla tre sa inget på en kort stund, sen fortsatte jag.

- Men.. Jag gjorde abort. Vi går ju fortfarande i skolan och så.. Så jag orkade inte med allt men jag och Adam kom överens om det så vi är inte arga på varandra eller något sånt.
- Vilken tur att ni är vänner då.. Men gjorde det ont?
- Ehh, jag vet inte.. Asså jag var nersövd så det är typ som en operation.

Martina brast ut. Hon visste inte det än, men det hade inte alls varit länge sen jag gjorde aborten. Hon blev nog chockad.. Hon var inte glad i alla fall.

- Va!? hon ställde sig upp. Hur kan du inte ha sagt något till mig? Jag trodde vi var BÄSTA vänner. Hur länge sen var det du upptäckte det?
- Det var väl.. Typ en månad sen och jag kunde inte säga något eftersom att du inte var här då. Så det är inte mitt fel, om du inte påstår att det var jag som kidnappade dig..
- Neej, det är inte ditt fel men jag blir bara så.... Ååååhh! Men när gjorde du aborten då?
- Snart 2 veckor sen tror jag..

Vi pratade inte mer om det. Det kändes skönare för alla. Vi pratade om lite annat, killar och så. Man måste ju hålla koll;) Vi stannade över på lunch, vi gjorde den själva. Köttfärssås och spagetti. Sen ringde jag mamma och sa att vi inte skulle äta hemma.

Efter lunchen precis ringde Martinas mamma. Dom pratade om allt möjligt.. Hon berättade om Justin Bieber, aborten, kidnappningen och det mästa vi hade varit med om.

När hon la på sa hon
- Jag vill åka tillbaka till Sverige..
- När man tänker på saken skulle jag faktiskt också vilja det. Vi har ju redan bott här i 2 och ett halvt år. Egentligen ville vi ju bara för Justin. Våran önskan är uppfylld.

Vi disskuterade det en stund och då ville Emilia också flytta. Mamma skulle säkert säga att det skulle bli för dyrt, men det var ju värt ett försök. Och nu var det ganska tidit på våren, om vi kunde hitta ett radhus snabbt skulle det nog gå till sommaren. Problemet var att vi hade så många vänner här och man vill ju inte bara flytta ifrån sina vänner..

Vi gick och mötte upp Adam, min underbara pojkvän. Nu var det bara jag som hade en pojkvän, Martina och Eric hade bråkat och Emilia ville vara med Justin men han ville inte vara med henne.

Alla fyra tog bussen hem till mig.

- Tänk att vi tar studenten i sommar! Sa Adam och avbröt tystnaden.
- Aa, det ska bli jättekul! Igår eller när det var så hade mina kläder och hatten kommit. Dom var jätte fina. svarade jag.
- Vad kul. Mina har inte kommit än, sa Emilia.

______________________________________________________________________________________________


inte så långt då men ändå;) Av - ♥